Tjoho! Det är badväder idag!

2012



Januari. Dagarna blev längre och längre.



Februari. En isprinsessa och en riddare i full rustning ska jaga bort Ismonstret.



Mars. En disig morgon.

 

April. Tussilago lyser i skogen.

 

Maj. Grönskan återvänder.

Juni. Underbara dagar på Fårö.

 

Juli. Guldbaggen smaskar på älggräset.

 

Augusti. Kvällsfika på ängen.

  

September. Stilla strandpromenader på Gotska Sandön.

 

Oktober. Efter en regnig sommar kom en regnig höst.

    

November. Den allra sista blomman...

   

December. Den första snön.



Planera nya äventyr

Ack, det finns så mycket som jag vill uppleva! Jag befarar att livets alla dagar inte räcker ens till hälften av det som jag vill vara med om. Jag drömmer om att få besöka fyra platser här på jorden:  Svalbard (för att se den arktiska miljön innan den försvinner ifrån oss), Base Camp (för att jag har alltid velat komma i närheten av Mount Everest), savannen i Afrika (för att komma till mänsklighetens vagga) samt Patagonien (bara för att jag vill). Ingen av dessa platser kommer jag nog att besöka under nästa år. Om inte något under inträffar så att säga. Tyvärr så brukar under inträffa väldigt sällan, i alla fall i mitt liv. Det finns dock ingen anledning till att låta mungiporna peka neråt. Jag har faktiskt några lite mer jordnära drömmar på lager. En del av dem vill jag förverkliga redan nästa år. Följa med på en ugglesafari till våren och bestiga Kebnekaise till sommaren. Tiveden vill jag också hinna med samt göra en och annan paddeltur i skärgården. Vill livet mig väl då kanske får jag se norrskenet från hästryggen också. Så jag har lite att se fram emot i alla fall.

Herre på täppan

Mina koltrastar har lärt sig att här vankas det mat. Varje dag. Kl 05.15 exakt. Det är då som min väckarklocka ringer och jag går ut och ställer russin, frukt och vatten ute på stigen. Ett helt gäng svarta bollar väntar på mig. Vissa är lite mindre rädda och hoppar fram till mig när jag öppnar altandörren. Så jag har inte haft något annat val än att låta väckarklockan väcka mig så hemskt tidigt även på helgerna. Men igår kväll kände jag att jag behövde en sovmorgon och imorse lät jag koltrastrna vänta ett par timmar. Helt utan mat var de ju inte för i syrénträdet finns det en del att smaska på. När jag väl vaknade och gick upp då möttes jag av en skrämmande tystnad. Inga koltrastar som bjäbbade på stigen! Jag fick dåligt samvete. Men nu är gänget tillbaka. Slukar russin och smakar på kanelkakan. Och den unga hanen som sitter på äpplet talar klart och tydligt för de andra vem som är herren på täppan här. Puh, vilken lättnad...

Juldagen i Stendörren

Den här dagen har jag planerat länge. Jag har till och med beställt strålande sol, klarblå himmel och gnistrande snö. Men jag tror att Väderleverantören har fått i sig för många julsnapsar och blivit helt vimsig. Istället för det beställda har jag fått gråtunga moln som har öst ut enorma mängder blöt snö. Men vi har packat ryggsäcken med julmat samt extra kläder och åkt iväg i alla fall. Vi har haft hela skärgården för oss själva! Inte en enda bil på parkeringen, inte ett enda fotspår i den djupa snön. Men det är kanske inte så konstigt när man tänker efter. Vilka andra dårfinkar än vi skulle ge sig ut på de små vägarna? Stundvis var jag ganska skräckslagen själv...

Magnus blev sugen på att paddla i det gråa havet. Inte jag.

Jag är nämligen en äventyrare light som paddlar gärna men väntar på att Väderleverantören ska nyktra till.  

God Jul

Nu knackar julen på våran dörr. Jag hoppas att den kommer med en god macka till frukost, en promenad i vinterskogen och en trevlig bok i soffan. Sköna sovmorgonar, vackert väder och allt det där som man behöver för att julen ska bli precis så fin som man önskar sig.

God Jul på Er alla!

Midvinter

Vilken speciell morgon att vakna till! Den allra första morgonen på den ljusare hälften av året! Vi återvänder till solen och för varje morgon som går så blir dagarna längre och längre. Det är så spännande att jag har vaknat alldeles för tidigt. Jag satte mig ute på altanen och väntade på dagen. Ett par meter ifrån mig kivades mina 11 koltrastar om russin, himlen började blekna och jag blev så där barnsligt glad.

Den iskalla verkligheten

Isen är fascinerande, även om den är så kall att jag vill grina ibland. Jag kan sitta långa stunder och titta på alla luftbubblor inkapslade i olika isformationer. Det är som en liten, magisk värld för mig...

Där Kung Bore har ingen makt...

Stora delar av ån som rinner genom Eskilstuna är täckta av is. Det finns dock områden där vattnet inte låter sig tämjas av Kung Bore. Ännu. Och på badstranden är snön alldeles orörd. Jag såg inte var strandlinjen gick. Optimistisk som jag var så ramlade jag nästan i det kalla vattnet. Helt instinktivt lyfte jag upp kameran för att skydda den från ett eventuellt bad. Men vi klarade oss torra båda två...

Egentligen är det lite underligt. Att jag ramlar och slår mig blå är en sak. Jag är van och dessutom brukar såren läka fort.
Men att kameran skulle råka illa ut kan klassas som världsundergång för min del.

Skogens hemliga liv

Jag har en stor förkärlek till sagor och folktro. När jag traskar runt i skogarna då möter jag en del fantasieggande figurer. Kan ni se den sura Trädtanten på den första bilden? Jag skulle nog bli väldigt sur jag med om någon slängde snön i huvudet på mig.

Det här är Urtidsdjuret som kan avslöja många hemligheter om jordens historia. Bara man vill lyssna och förstå.

Gammeldraken som bor i min lilla skogsdunge.

Rumpträdet har jag hittat på Gotska Sandön.

Och så har jag träffat en mammut också...

Stilla i Årbyskogen

 

Så här en vecka innan jul är schemat väldigt spänt. Köttbullar ska rullas och bullar ska bakas. Men ack, ett litet naturreservat skulle jag väl hinna med? Jag gick till Årbyskogen, det naturreservatet som ligger bara någon kilometer ifrån mitt hem. Och andras. Trafiken där är lika intensiv som den på E-20. Där möter man skidåkare, stavgångare, mammor med sina små barn och en och annan hundägare. Fast jag brukar undvika de vältrampade stigarna. Då kan jag njuta av den underbara stillheten som stressar av min själ.

Vid grytorna

Jag kom hem vid solnedgången och jisses, vilket tjatter jag mötte på våran uteplats! Nio koltrastar slogs om första parkett vid grytorna. För några dagar sedan började jag ställa ut våra matrester, mest med tanke på de kajorna och skatorna som bor i trädet mitt emot.

Men det är koltrastarna som har fått smak på ris, spaghetti och köttfärssås. Och slåss om det så att fjädrarna ryker. 

Jag var väldigt tveksam till att utfodra fåglar med matrester. En del lärda säger att man absolut inte får göra det. Men enligt "Mata fåglar" av Niklas Aronsson är det helt ok att bjuda fåglar på sådant som vi äter till middag. Och de är helt tokiga i det...

Under tallen

Jag gick förbi en praktfull tall. Någonstans uppe i trädkronan rasslade det till. Jag tittade upp men jag glömde väldigt fort att det var källan till rasslet jag spanade efter. Istället blev jag helt uppslukad av det mönstret som grenarna, snön och barkens färg bildade med varandra...
  

På fatet

Förutom alla talgbollar och annat som hänger i syrénträdet får mina fåglar även ett fat med lite smått och gott. Jag har märkt att till ex koltrastar äter hellre från marken. Jag måste erkänna att det här fågelfatet ser betydligt nyttigare ut än mina lunchtallrikar. Jag ställer ut fatet tidigt på morgonen, innan jag går till jobbet. När jag kommer hem då ser min fina matkomposition lite annorlunda ut:  

Frukt, bär, nötter och skalade solrosfrön går alltid åt. Jag brukar diska fatet varje kväll, innan jag gör i ordning ett nytt. Sedan lägger jag upp vad jag har för tillfället i skafferiet. En gång tog jordnötterna slut och då la jag hackade mandlar istället. Dessa gick också åt.

En annan gång la jag en bit banan men det tyckte fåglarna betydligt mindre om.  

Och fingrarna domnade bort...

Planen var att jag skulle stanna hemma och ta itu med allt jag har förträngt. Städa, ta fram adventsljusstaken och kanske baka något gott. Men när jag vaknade då var världen så fin att det blev svårt att tänka på de förträngda sakerna. Jag gick ut en liten sväng.

Men hualigen, vad kallt det var! 

Vinterskogen

Idag har vintern visat mig en av sina vackraste sidor. Sol, klarblå himmel och mjuk pulversnö. En sådan dag är det väldigt svårt att inte känna sig lycklig. Även om man får pulsa så att svetten rinner som en vårfors längs ryggraden.

Bättre än tv

Min fågelrestaurang får dagliga besök av ett par koltrastar. De brukar komma hit tidigt på morgonen, långt före blåmesarna, pilfinkarna, nötväckorna och talgoxarna. Deras favorit bland det jag serverar är tranbär. Jag får göra nya tranbärskransar på löpande band. Jag vet inte varför men koltrastarna vågar inte riktigt ta plats i syrénträdet. Det känns kanske för trångt eller obekvämt att sitta på de klena grenarna. Eller så är de lite rädda för alla dessa kaxiga småfåglar som flyger hit och dit och bråkar om talgbollarna och äppelbitarna.

Så koltrastarna nöjer sig med att gå runt trädet och plocka upp det som småfåglarna har tappat ner. Och det blir ju en del.

Men så länge jag kan se att alla får mat så är jag nöjd.

Att titta på livet i syrénträdet är så mycket roligare än att titta på tv. Men jag får sitta alldeles stilla och låta bli att ens andas. För trots att jag sitter gömd bakom gardinen så har fåglarna stenkoll på varje rörelse jag gör. Och de gillar inte när jag gör för stora rörelser...