Dessa ungar...

Den här gråsparvsungen gör precis som alla andra barn gör. Stoppar allt i munnen, ursäkta mig, näbben. Maskrosblad, grus och annat. Något kan faktiskt visa sig vara ätbart... Lilla ungen ser lite ynklig ut men vem gör inte det efter ett bad?

I andra änden av parken gav sig Familjen Gräsand ut på en promenad. Mamma sträcker på halsen och håller koll på omgivningarna.

Och det behövs, med tanke på all trafik. Ungarna bara rullar runt, helt omedvetna om stadens alla faror.



Sådana möten får mig att tänka på att egentligen är vi inte alls så olika som vissa påstår att vi är...

Only raindrops

Jag var tveksam till att lägga ut dessa bilder i min jordnära naturblogg. Bilderna ser ju ut som tagna från någon fantasyfilm. Men det är alldeles vanliga regndroppar som dinglar på mina vinröda penséer. Jag fotograferade dropparna med blixt eftersom kvällsljuset var alldeles för svagt. Därav de klara färgerna...

Boet

På vägen från mataffären hittade jag ett fågelbo som låg intill ett träd. Jag satte mig på huk och studerade boet väldigt noga. Jag vet inte vilka fåglar som har byggt det men jag tror inte att någon hade bott i det i överhuvudtaget. Det fanns inga fjädrar där, ingen spillning, inga spår efter några fåglar alls. Kanske föll boet ner medan det byggdes?

Men titta bara hur mycket bomaterial har någon fågel samlat på sig... Mossa, grenar, hundhår, gräs.

Dessa byggnadskonstnärer... De har ju bara en liten näbb och med den bygger dem så skickligt. Boet var verkligen mjukt och skönt...

Ur ett annat bo, det enorma skatboet som jag bor granne med, har en unge hoppat ut och vinglar nu mellan grenarna.

Jag har lust att ropa:

Hörru, in i boet med dig. Hoppa ut när du är flygfärdig! 

Knipans söta dunbollar

Knipan har fått massor med söta dunbollar. Jag skyndade mig till stan för att hälsa på dem. Där satt knipungarna på en sten och väntade på sin mamma. För hon syntes inte till. Jag satte mig i närheten och tittade på livet i dammen. Det är väldigt underhållande och håller man sig tillräckligt lugn och stilla då vänjer sig fåglarna vid att man är där.

Efter en stund kom knipmamman och ropade på sina barn. De kastade sig i vattnet och verkligen sprang fram till henne.

Hos mamma är det alltid tryggast!

Efter ett tag samlade mamman alla sina dunbollar och gav sig iväg.
Genom parken, mellan cykelbanorna och sittbänkarna gick dem mot den stora ån...



Lycka till knipfamiljen. Jag hoppas att ni klarar er och växer stora och friska.

Myller av liv

Dagarna går i rasande fart. Det gör nästan lite ont ont i kroppen att se hur fort naturen förändras. Min tid räcker inte till allt jag vill se och uppleva, även om jag försöker vara ute varje dag. Störtregn och strålande sol avlöser varandra hela tiden. Världen exploderar i grönska. Vårlök har redan blommat över (för att inte tala om vitsippor) och världen färgas gul av maskrosor. Björktrastens unge har hoppat ur boet och skuttar klumpigt bland buskarna. Vingarna är fortfarande lite ur funktion ju. Inte är den tyst heller. Överallt myllrar det av liv.



Jag hade en dröm...

Under några år drömde jag om att bli antagen till Naturfotograferna. Högmod känner ibland inga gränser.

Någonstans där på vägen insåg jag dock att mina bilder är som dagboksanteckningar från skogar, hagar och ängar. Inte heller känner jag mig speciellt duktig. En runda bland naturbloggar visar klart och tydligt att där ute finns det så många begåvade naturfotografer. Men jag är totalt förälskad i vår närnatur. Jag dras till humlor, hundkex och kajor. En sväng i skogsdungen skänker mig den vila jag behöver efter en krävande arbetsdag. Och ur kärleken föds hänsynsfullhet. Se sig för, inte förstöra, inte skrämma. Men den starkaste känslan är ändå tacksamhet. Jag är tacksam för att att kunna uppleva de små underverken som visar sig för mig varje gång jag ger mig ut. 



Var är mitt bo?

Idag har jag tagit mig an det träliga projektet att vårstäda altanen. Jag flyttade ut allt som gick att flytta och satte igång. Runt omkring mig surrade en geting. Efter ett litet tag förstod jag att det var inget fy vad jag är förbannad - surr utan mer som ett rop på hjälp.

Ni kanske inte tror mig men ibland kan man faktiskt se skillnaden på getingsurret. Den här getingen letade förtvivlat efter något och sakta gick det upp för mig vad det hela handlade om. Getingen måste ha byggt ett bo ute på altanen och nu, när jag flyttade ut alla saker så hittade den inte tillbaka till boet. Jag tittade under cyklarna och visst, under vår tandemcykel hängde det ett litet bo. 

Jag tog bort boet. Ännu är det väldigt litet och drottningen har hunnit lägga enbart tre ägg. Jag hoppas att hon hittar ett annat ställe att bygga sitt bo på.  Jag tror att hon har fortfarande stora chanser att bygga upp ett bra samhälle.

Jag är inte speciellt rädd för getingar. Jag vill förstås inte få dem under tröjan men jag förklarar inga onödiga krig mot dem heller. Att ta bort boet kändes bara sorgligt. Hade det hängt på något mer lyckat ställe skulle det få hänga kvar. En cykelsadel är verkligen ett uselt val. 

Jag får många besök av getingar som är väldigt förtjusta i mitt plank. Där sitter de och skrapar trä som de sedan bygger sitt bo med...


LITE SENARE SAMMA DAG:

Efter att jag hade publicerat det här inlägget fick jag en konstig känsla. Jag gick ut och kollade under cykelsadeln och blev alldeles förbryllad. Drottningen återvände och började genast bygga på ett nytt bo! Det tog jag inte med i beräkningen när jag ställde tillbaka cykeln efter altanstädningen. Två nya ägg fanns det med i det som skulle bli ett bo. Jag skriver fanns och skulle för jag tog bort även det här boet. Nu har vi lagt en platspåse över sadeln och jag verkligen hoppas på att drottningen ger upp och letar efter en ny plats. Men än så länge flyger hon runt på altanen och letar efter sin barnkammare. Det är så himla hjärtskärande...

Distraherad

Naturen är en aldrig sinande källa till inspiration för mig. Ofta när jag är ute och går, då får jag nya idéer. Ibland kommer jag på någon saga. Ibland får jag en tanke som jag vill spara för att inte glömma den. Dessvärre glömmer jag ofta min lilla anteckningsbok. Om jag har den med mig då kan det visa sig att jag lämnade pennan på hallbyrån istället. Tankspriddhet är nog min starkaste sida.

Då gäller det att hålla dessa tankar och idéer vid liv och skriva ner dem när jag kommer hem. Fast det enklare sagt än gjort...

Egentligen är bordet ett förbjudet område för Lucy. Det vet hon. Hon vet också att jag inte har hjärta att jaga bort henne därifrån.

Ett litet hål i jorden

Aaa, jag har hittat ingången till ett humlebo! Egentligen är det lite för kaxigt att påstå att jag har hittat. Jag låg på marken och fotograferade harsyra när jag fick syn på en humledrottning som brummade i närheten av mig.  Jag följde henne med blicken.

Efter en liten stund av  brummandet kröp hon in i ett litet hål i jorden. 

Ser ni hålet? Jag kan förstås inte vara 100% säker men jag är nästan övertygad om att det är ingången till humleboet. Nu har jag memorerat vägen dit. Om några veckor ska jag besöka platsen igen och kolla om det händer något där.

Lövön

Lövön är ingen ö egentligen. Det är ett privat naturreservat som ligger på en udde vid Hjälmaren. Jag hade ingen aning om att en sådan vacker plats existerade så nära mig. Igår ploppade upp Lövön på min dataskärm och jag blev eld och lågor. Idag har jag åkt dit för att bekanta mig med det som är Södermanlands största sammanhängande ädellövskogsmiljö.   



Där fann jag, bland annat, väldigt gamla ekar. Titta bara vilken grov bark en av dessa ekar har!  

På Lövön trivs en del blommor också...

Kabbeleka, gullpudra, mandelblomma och vitsippa blommar för fullt. Även ramslök växer där men den hann jag inte ta någon bild på.

Jag var nämligen väldigt upptagen med att både sniffa och tugga på den. 

På den breda skogsvägen som går genom udden fann vi ett trasigt äggskal. Någon stackare har fått sitt bo plundrat, verkar det som.

Och i den här vattenpölen vimlade det av hysteriska mygglarver. Det är de som gör alla vattenringar här!

Hela Lövön är ett myller av liv och jag är jättenyfiken på vad jag kan finna utanför den breda skogstigen. Det måste jag utforska noga någon dag. Då ska jag ha matsäck med mig, gummistövlar men framför allt mer tid. Och myggnät, det får jag absolut inte glömma....

Full rulle

Min arbetskollega trodde att jag var nykär. Jag måste ha sett väldigt lycklig ut efter telefonsamtalet med Granngården antar jag. För vet ni vad? De har en del fågelmat kvar i butiken! Hade jag någon champagne på kylning då skulle jag korka upp den just nu! Men det har jag inte så jag ska göra mig en kopp te, sätta mig i hammocken och titta på livet i syrénträdet. Det är full rulle där just nu.

Ekorre på flykt

Den här ekorren tänkte inspektera björktrastarnas bo. Men tji fick den objudna gästen. Björktrastparet jagade bort ekorren så det rasslade i skogsdungen.

Tomt i behållaren

- Men hallå människan, ser du inte att maten är slut?

Den här behållaren får jag fylla på två gånger om dagen. Och ändå är den helt tom mot dagens slut. I vintras fick jag fylla på den någon gång varannan vecka. Förresten, de hemgjorda talgbollarna går också åt. Mina matgäster är verkligen alldeles glupska och jag blir alltmer bekymrad. För nu tar matförrådet slut och jag får inte tag i nya solrosfrön. Jag är övertygad om att fåglarna kan skaffa sig sin egen mat. Men det blir så himla tomt utan dem. Dessutom kommer jag att dö lite grann den dagen jag inte har mer frön att hälla i behållaren. Det vill säga, imorgon. Vad ska jag säga till de väntande gråsparvarna då? Hur ska jag förklara för dem att butikerna inte säljer fågelmat på våren?